Det har gått upp för mig att jag antagligen aldrig kommer att träffa dessa personer igen. Flori, Natascha, Caro. Även om jag under denna tid aldrig kommit dem speciellt nära så är det ändå sorgligt men det är väll just så livet är. Lite charmigt på samma gång.

Lite charmigt om man faktiskt möter dessa människor igen. Just detta hände mig i lördags. Vi gick ut hårt för att fira Malin då hon fyllde 21 (Hurra-hurra!). Flaggan vajade för övrigt lika högt när vi traskade hem 6 timmar senare. Jag fick till och med till en helt galet läcker frukost på Burg Hotel klockan 06.30 en timme innan jag skulle börja jobba.

För att komma tillbaka på ämnet…

Allt började egentligen i Panama när jag landade på Bocas del Toro för en veckas surf, sol och bad.

På Hostellet Agua Lounge träffade jag en grupp underhållande, galna och glada människor. Nu kommer jag inte ihåg alla namn men det var Scotty från Scotland, Caroline från Paris, David De Juan, lokalbo, … från Holland, Stephen och hostellägaren Christian från Italien. Vi umgicks allihopa i 1½ vecka, snorklade, surfade, festade och paddlade kanot. Det blev lite väl mycket för mig när Christian på allvar började överlägga att ge mig Aqua Lounge så att han kunde starta upp ett nytt Aqua Lounge på några öar utan för Panama City. Först då gick det upp varför han hade betalat precis allt för mig; boendet, all underbar mat (humrar, snäckor, pizza, drinkar) – Allt! Han blev såklart ledsen, besviken när jag förklarade att jag inte ville driva ett hostell i Bocas. Jag blev arg, frustrerad och stack en tidig morgon till grannön Bastimentos. Sade hejdå till alla och sa att jag skulle komma tillbaka.

Jag kom aldrig tillbaka.

Mitt samvete. Ja, de måste ju ha undrat varför jag drog, vart jag tog vägen!

Men i lördags fick jag äntligen förklarat detta, jag träffade Scotty! Det är helt fantastiskt galett! Jag har varken haft nummer till dem, deras riktiga namn – ingenting!

Här, här i lilla sketna Lech träffade jag någon som jag ett år tidigare träffat i Panama. Panama som ligger ett hav härifrån.

Jag ska säga dig att det var ett kärt återseende!

Det är så häftigt och jag är så glad. Vi skall snart iväg och ta en kaffe :)

Glömde infoga bilder, pallar inte berätta så mycket. Det här bilderna togs förra tisdagen. Vi hade det fint :)

ibland blir det bara fel.

åter på fast mark.

Fokusera en bit bort från die hübschen schwedinnen. (fingret - fingret)

pausa!

För alla er som inte visste detta, så var Malin en (österrikisk) bergsget i sitt före detta liv. Inte för att hon gillar att åka skidor, inte för att hon påstår sig gilla de vilt växande havtornen. Nej, hon är något grymt bra på att bräka! Just som en bergsget. Då jag personligen syntes aningen tveksam till detta påstående var Malin förstås tvungen att visa detta.

...Jag är numera totalt övertygad.

Nu vet jag inte om ni lade märke till omgivningen då jag förstår om all uppmärksamhet låg riktad mot Malins getimitation. Men snön försvinner! Det tinar bort, fåglarna sjunger, sömniga flugor irrar runt och fjärilarna skakar bort frosten från vingarna.

Det här med vår känns ovant och snäppet till lite otäckt. Fast jag gillar det!

Imorgon åker jag till St:Anton, jag har nämligen, hör och häpnad ½ dag ledigt! Jag vill hinna med så mkt; köpa grejer, skidåka, sola och apré ski. Jag har tänkt länge på detta men får fortfarande inte ihop schemat. Dessvärre är att jag bara försöker få in mer och mer saker. Jaja.

Jag älskar förresten ordet retarded, säg det med engelsk accent och jag ryser.

Btw. Jag har fixat alla biljetter hem - landar 12.35 på Kastrup i Köpenham den 16:e april.

Jag förväntar mig rosor och palmblad mina vänner!

Tills nästa gång jag får tummen ur - ha det fantastiskt bra!