Men vad hände?

Ambitionen att i alla fall få in ett blogginlägg om dagen kändes ju ganska så rimligt… jag skyller allt på den förbannade virkningen, den tar all min tid. Speciellt nu när garnet har tagit slut… skicka mera!

Ser nu att jag inte skrivit sedan den 16 januari. Sedan dess har jag gjort en del. Daniel var ju här, vi fick ett par fantastiska dagar i pisten och jag har nästan slutat att äta Nutellaburkar. Bäst att jag gör det innan Christine och Anton börjar märka något.

Jag haaar… blivit bättre på tyska, gjort ett tafatt försök att ta mig till afterski i St:Anton, vart med om Carnevalen i Lech, åkt en massa skidor i strålande solsken!

Blivit den barmhärtiga samariten – jag och Malin hjälpte en tant med barnvagn nerför en hal backe (hon var ju såklart utrustad med snorhala MoonBoots och pälsjacka, suck), för dessa 5 minuter fick vi 10 euro. Inte dålig timpeng det!

Jag har väll gjort mer men vet inte om jag ska skriva de. Eftersom folk Faktiskt läser den här bloggen… då de verkar ha tid att klaga på min brist på inlägg!

Anton och Christine har btw lugnat ner sig och ibland får man faktiskt ett leende tillbaka. Vi följer Vinter OS med stor förtjusning, speciellt nu när jag och Anton bettar om vare sig Sverige eller Österrike kommer vinna flest medaljer.

Det börjar bli riktig varmt här, solen är inte densamma som för två veckor sedan. Det blir fler stunder i solstolen – SÅ SJUKT HÄRLIGT!